Hans Rosenberg berättar här om sina minnen och tankar från Skoklosterutställningen i slutet av 70-talet. På den tiden fick Hans rycka in och hjälpa sin storasyster med att ro utställningen i hamn. Numera är Hans själv exteriördomare för samtliga spaniel- och retrieverraser och har också haft äran att ha dömt på Skoklosterutställningen. För Hans del blev erfarenheterna och kunskaperna från det ideella arbetet med Skokloster något som han fortfarande har med sig i sitt arbete som finalgeneral på SKK:s stora hundutställning HUND XX på Stockholmsmässan i december. Till vardags arbetar Hans som presstalesman på Svenska Kennelklubben. 

Skokloster var en av tre utställningar som SSRK/Östra avdelning förr i tiden arrangerade. De andra två var inomhus på Täby galopp och på Ultuna utmed Fyrisån, strax utanför Uppsala. Märta Ericson och Jeanette (Nette, kennel Cinnamon) Lindqvist var de som sjösatte Skoklosters goda rykte den 28 maj 1977. 

Den utställningen blev också SSRK:s Club Show, den andra i ordningen. De hade redan då tänkt sig att Skoklosterutställningen skulle vara något speciellt med ett eget koncept. Den bärande tanken var att man skulle anlita utländska, oftast brittiska och oprövade, rasspecialister. Det var på den tiden inte så vanligt att hela domarlistan var utländsk och plockad från rasens hemland. Idén slog genast mycket väl ut och redan från början drog Skokloster många utställare. Margareta Rosenberg-Key, Hans syster, tog över utställningsansvaret efter Märta i slutet av 70-talet.
 
- Vi som fortsatte med Skokloster ville naturligtvis förvalta och utveckla den fina
tanken. Det var väldigt populärt med de engelska rasspecialisterna, likväl som när vi bjöd in kända namn som Mrs Cathrin Sutton och Mr Joe Braddon som då var några av hundvärldens riktigt tunga allroundnamn (domare som har auktorisation att döma alla raser), säger Hans.

Skokloster blev både SSRK:s och Östras flaggskepp när det gällde utställningar, men också en stor mötesplats för alla spaniel- och retrieverintresserade långt utanför Sveriges gränser. Hans och de andra som jobbade med utställningen fick som alla andra arrangörer, göra precis allt. De första åren låg utställningsringarna i den vackra fruktträdgården framför slottet och Hans minns att han första året hade ett hårt jobb med att både bygga ringar och klippa gräset dagen före utställningen. Under tiden var Margareta var fullt upptagen med att ta hand om domarna som både bodde på hotell och hemma hos Margareta i Vasastan.
Skoklosterutställningen låg även då i mitten av maj.
 
- För mig blev Skokloster den dagen då värmen kom. Det kunde vara ett förfärligt väder med kyla och regn veckan innan när vi hade ringträning på Gärdet, men precis innan eller ibland samma dag som utställningen gick av stapeln kom solen, värmen och äppelblommen.

Gänget som tillsammans planerade och genomförde utställningen blev med tiden mycket nära vänner och idéerna om hur Skokloster skulle kunna bli ännu bättre arbetade man fram tillsammans.
 
- Skokloster har ett otroligt bra utgångsläge med fantastiska omgivningar, stora ytor och ett vackert slott i bakgrunden. Förutom Margareta och jag var det bland annat Marie Engström (irländsk vattenspaniel), Mia Sandgren (tidigare amerikansk cocker spaniel) och Lotta Lundahl (tidigare pudel) som hjälpte till med arbetet på Skokloster. Lotta sålde bland annat lotter och grillade korv. Turebergare, en korv som inte såg mycket ut för världen men som smakade himmelskt. Vår idé var att utställningen skulle vara något mer än bara en utställning. Därför hade vi också jaktuppvisningar nere vid Mälarens vatten och en barnhörna bakom bensinmacken. Jag minns till och med att vi ett år fick skura väggen efter några små och kreativa barns framfart med kritor, berättar Hans.

- Vår kära mor Ebba hjälpte också till med att ordna förtäring åt både domare och funktionärer. Vi serverade vällagad lunch och introducerade små smörgåssnittar i ringarna. I händelse av regn och kyla fanns det alltid buljongtärningar att tillgå, men tack vare fint väder fick de med tiden kastas!
På Skokloster fanns det naturligtvis också hundtillbehör att köpa. Om jag inte minns helt fel så sålde Gunilla och Leif Andersson, kennel Aroscas, de första WetBed på Skokloster. Ett begrepp som numera är synonymt med alla hundplädar som vi har svårt att klara oss utan. 

Tjejerna: Mia, Marie, Lotta och Maria Olofsson (då springer spaniel) samt Agneta Pettersson (från början amerikansk cocker spaniel) var färgstarka tjejer, det satte nog sin prägel på hela stämningen, tror Hans. Liksom Tommy Östman (Mr Pudel) som bidrog med många och roliga idéer till gruppen. Hans och de andra tyckte att hundutställningar ofta var tråkiga och sega, de ville ha mer festligheter, stämning och SHOW! Därför byggde de upp en speciell finalring med vita stolpar och rep på klubbens utomhusutställningar. De gjorde prismarkeringar i rött, blått, gult, grönt och orange med hjälp av blommor, vilka man numera kan se på de flesta utställningar. I finalringen arrangerade de också ett officiellt tack till domarna som under dagen hade dömt. Speciellt framtagna presenter delades ut i form av frottéhanddukar med klubbens logo, dessa kunde också vinnas av utställningens BIR-hundar. Gänget införskaffade sig röda/vita kläder (samma färger som BIS färgerna) och satte sig på Stora Stockholms läktare och hejade fram vinnarna. Det här var förstås ovant och en hel del tyckte nog att de både var lite suspekta och störande. Oavsett så resulterade det i att SKK bad Show Team om hjälp att ordna finalerna på Stora Stockholm HUND85. Sen dess har Hans som anställd på Kennelklubben ansvarat över finalringen på Stora Stockholm med undantag för åren 90 och 91. Några av dem som då var med i Show Team hjälper fortfarande till med allt ifrån att hitta på idéer till att praktiskt jobba på mässan.

- Jag brukar skoja och säga att Show Team är som ABBA, vi finns men kommer aldrig mer att uppstå som Show Team!

- Vi var ett gäng glada entusiaster med både idéer och ambitioner som och också lyckades genomförde dem. I dag tycker jag många utställningar går på slentrian. Utställare, domare och publik borde både kräva och ifrågasätta mer! Som till exempel det här med finalerna, varför har vi dem och för vilka arrangeras det? I bästa fall står de närmast sörjande kvar i regnet när det slutligen blir dags att genomföra ett finalpass med 12 olika deltävlingar. Oavsett vad som sker runt utställningarna är det allra viktigaste att man gör sitt yttersta och lite mer. Att arrangera en utställning är som att bjuda till fest, dit alla ska känna sig välkomna. Och skulle något mot all förmodan gå galet så har man lättare att visa överseende om bara ambitionen och viljan finns där.

På frågan vilka raser som hade de största anmälningssiffrorna på slutet av 70-talet på Skokloster säger Hans att det var golden och labrador retriever. Men de raser som oftast hamnade på BIS-plats var clumber och welsh springer spaniel. Själv hade Hans en golden retriever, Apports Mighty Henrik, som lyckades ta sista cert på Skokloster och veckan därefter pris på jaktprov som resulterade i svenskt championat. En av dem som tog över Skoklosterarrangemanget efter Margareta och Hans var Marie-Louise Almgren, på den tiden välkänd och framgångsrik uppfödare av clumber spaniel under prefixet Welladays. Tillsammans med bland annat Karin Brostam, kennel Don´s, fortsatte de att göra Skoklosterutställningen till något alldeles extra för både spaniel- och retrieverintresserade.
 
- Under 90-talet utvecklades Skokloster till en tvådagars utställning, med utländska rasdomare ena dagen och nordiska den andra. Skokloster har alltid varit något extra, både för utställare och för domare, jag hoppas verkligen att det alltid ska vara så, säger Hans avslutningsvis.

Text: Lotta Treiberg